I söndags morgon var vi lediga från barnkyrkan så jag, Hanna och Elin bestämde oss för att gå till den afroamerikanska Central Assemblies of God-församlingen. Vi kom dit på minuten när det började, men trots det hade pastorn tydligen snappat upp vår närvaro för han välkomnade hjärtligt de svenska studenterna från bibelinstitutet direkt från scen utan att vi hade hunnit hälsa på någon. I den här staden har de koll! 

 

Medan jag stod och njöt av att från hjärtat sjunga engelsk lovsång och att för tillfället få befinna mig på en odramatisk plats, till skillnad från bussdramat dagen innan, knackar Elin och Hanna på min axel med skrattårar i ögonen. Bakom Elin och Hanna skymtar jag pastorn stå lutad. Det visar sig nämligen att vi hade prickat in söndagsmötet så bra att de hade kulturdag just i söndags. Lucky us! För det innebar att pastorn och hans fru tog tillfället i akt att få in lite svenska inslag. Förstå min chock när jag får klart för mig att de vill att vi ska framföra svenska nationalsången inför hela afroamerikanska församlingen!

 

För det första - jag? sjunga?! inför en hel församling????!!!!?!?!?!

För det andra - kan jag ens vår nationalsång...?

 

Men vad kan man göra efter ett så varmt välkomnande från dem? Det var bara att ställa upp.. Så när olika grupper gjort kulturella framträdanden från både indien, garifuna, kreol och amerika är det slutligen vår tur. Bra, tänker jag, Hanna är den av oss som kan sången bäst så hon får hålla micken så sluter vi upp bakom henne hehe... Den planen brast snabbt när de bestämt satte varsin mick i händerna på oss. När jag dessutom försökte hålla micken så långt ifrån mig som möjligt för att de andra skulle höras mer höjde de bara volymen så det var kört.. I stället slutade det med att vi alla klämde i för fulla muggar inför en församling som ställt sig upp i respekt till en nationalsång jag med nöd och näppe kunde utantill. Men såklart, vad gör det om vi sjunger fel när ingen förstår?

 

Bra blev det till slut och det var nästan så att slutklämmen gjorde oss alla rörda. Ja, så gick det till när vi satte Sverige på kartan med pompa och ståt i en afroamerikansk församling!