Så har nu en månad passerat sedan jag första gången satte min fot i landet Belize. Vi är inne i Oktober och jag tycker att tiden har gått väldigt snabbt. Det känns skönt att tiden går. Hittills har jag inte känt av mycket av hemlängtan, men det är klart det finns tillfällen som jag längtar tillbaka till. Inte ofta till just Sverige och absolut inte till den svenska kulturen. Men som i dag när jag äntligen fick tillåtelse att öppna brevet som min fina vän Emma skickade med mig, då känns det lite extra i hjärtat att vissa fattas mig. Med Internet känns världen dock inte så stor och det är med glädje jag läser mail och era kommentarer som ger mig lite livstecken från andra sidan.

 

Jag gör mitt bästa för att förmedla Belize till er där hemma, men jag önskar att ni alla fick vara här och uppleva det. Det är fantastiskt att få se en annan kultur, lära sig ett annat sätt att leva och få omvärdera sina egna uppfattningar om hur livet ska fungera. När tiden här är slut kommer jag med stor sannorlikhet vara redo att åka hem och få träffa er alla igen, men samtidigt våndas jag redan nu för hur jag ska kunna lämna vissa delar av den här kulturen bakom mig och återigen anpassa mig efter Sverige. Nej, bekvämligheten i Sverige kan inte på något sätt överträffas från Belize, men på många sätt känns livet lättare att leva här.