I höstas trodde jag aldrig att dagen skulle komma när vi lämnade Valley of Peace för sista gången, men när vi fredags satt på flaket och för sista gången såg Valley kändes det på riktigt. Första avskedet avklarat och jag kände att jag lärt mig mycket från att vara i Valley. Att få leva så enkelt som människorna lever där, men ändå se att de är nöjda och glada med det. Det är verkligen en helt annan kultur och jag är tacksam att jag fick med mig det. Den här gången i Valley fick vi hjälpa till med Mors Dag-pyssel. De skulle ha en stor fest i skolan på lördagen för mammorna och eleverna. Det brukar tydligen bli en stor tillställning som halva Valley of Peace deltar i och cirka 1000 stycken brukar komma varje år. Så vi klippte ut och vek åtskilliga nitlotter till ett lotteri som de skulle ha. Vi fick dessutom pyssla pappersrosor och så var vi med i syverkstaden där jag färdigställde en kjol. Mja, sömmerska blir jag nog inte i alla fall.

Hej hörni!

 

De senaste två veckorn har Belizeskolorna haft påsklov så det har varit lite lugnt på praktikfronten. Helgen som var hade vi tjejer vår sista lediga helg här i Belize. Då passade vi på att åka till Chetumal, en liten stad i Mexiko som gränsar till Belize. Fyra timmar dit i buss och sen var vi framme. Vi hade bokat in oss på ett hotell precis vid downtown så där gjorde vi några shoppingtimmar. Övrig tid spenderades på ett köpcentrum där det blev ännu mer shopping. Billiga smycken och nagellack = accessoarälskarens himmel. Vi hann med hela tre biofilmer, mest på grund av att Chetumal inte hade mycket mer att erbjuda kvällstid, men även för att en bio kostade 25 kr! Vi gick en hel del, vilket vi försökte kompensera med att unna oss ice cappuccionos, alltså den drycken... så god! Önskar att jag kunde duscha i det!

 

Söndag morgon gick jag och Hanna upp vid åttan för att ta oss en promenad längs havet. Himla mysig start på dagen. Speciellt som det följdes av en lång, lång, lång bussresa hem i en knökad buss. Tack Gud för att vi fick sitta ned hela vägen. När vi kom hem var det gudstjänst som gällde, där vi även deltog i vår sista nattvard med vår församling här i Belize. De firar den så mysigt här. De går runt och hälsar på varandra, kramar om varandra och pratar med varandra efteråt så det blir en riktig familjär känsla. 

Hela april månad har varit fullspäckad. Mycket är på gång de sista tre veckorna också, men den mesta tiden kommer i alla fall att spenderas på hemmaplan i Belize City med belizefamiljerna och vänner. Bättre blir det inte ♥

 

 

Hej, jag är åter uppstånden här på bloggen. Påskveckan innehöll en hel drös med roligheter och jag ska försöka sammanfatta det här. Eftersom det är påsklov i Belize har vi inte någon praktik i skolorna, vilket innebär att dagarna (förutom studier) är relativt fria. Det ledde till att vi förra onsdagen åkte till Valley of Peace på sleepover-party för att fira en av döttrarna i familjen som vi sover hos när vi har praktik där. Aldrig har jag väl trott att jag skulle åka frivilligt till Valley, men så blev det. Vi såg film, körde lekar och somnade sedan på madrasser ute i frisk luft. Skönt! 

 

På torsdagen åkte vi raskt vidare ut till en farm där vi skulle vara med på ett bröllop dagen efter. Det var ett par som varit tillsammans i 30 år som slutligen bestämde sig för att gifta sig och binda sig till varandra på alla möjliga jordiska vis. Jag skulle fotografera under bröllopet så därmed var vi bjudna trots att bara jag hade träffat paret, och det under endast en dag. Under torsdagen umgicks vi mest med våra favoritfamiljer Paguaga och Barahonas. Vi spenderade natten sovandes på en balkong, liggandes på madrasser som saknade luft. Jag har haft mjukare nätter i mitt liv... Fredagen hjälpte vi till att dekorera, sen låg vi och plaskade i floden hela förmiddagen och tog emot relationsråd från ungdomspastorn. Bröllopet var en kort och lättsam tillställning och det slutade ganska tidigt, men det var fint. 

 

Lördagen som då var påsk började med att jag fick mig en liten påskskype med släkten. Kul att se och höra alla, snart blir det ansikte mot ansikte! :) Efter det åkte vi på födelsedagslunch för vår extramamma Lizette tillsammans med våra familjer. Åt grillat kött för första gången på länge, amazing! Vi hängde med dem + vår kompis Thais hela dagen. De är helt galna så det var en skrattfylld och glad dag. Åh, vad jag trivs med de människorna. En riktigt bra påsk. Tack Jesus för att du lever och tack för att jag får leva här just nu med dessa människor ♥

 

 

 

 

För 3 veckor sedan kom då mina bröder för att kolla upp hur min vardag var. För det första måste jag säga att det var jättekul att ha dem här så att de kan se hur jag har det, vad jag gör och vilka jag umgås med. Då kan de lättare förstå vad det här året har inneburit för mig. De fick vara med och träffa folk från församlingen och de var med på gudstjänster och cellgruppen. Utöver det ville jag visa upp mitt Belize med omnejd för dem. Helgen efter att de kommit åkte vi därför till de berömda mayaruinerna i Tikal, Guatemala. Vi spenderade en fin kväll i turiststaden Flores innan vi åkte till Tikal morgonen därpå. Riktigt mäktigt att få se de enorma byggnadsverk som var i perfekt linje med alla möjliga tolkningar av solen och månen. (Resan till Guatemala var en upplevelse i sig då de fick testa på att resa som en centralamerikan: osköna, överfulla, varma bussar. Roligast hade nog jag)

 

Söndagen den 2 mars fyllde Emanuel 27 år, vilket vi firade dels på en hästrygg och dels i en pool. Det var riktigt kul att få se mer av Belize djungelliv från en hästsadel. Så roligt att rida, det borde man göra oftare! Dagen efter åkte vi ut till turistön San Pedro där vi helt enkelt hade semester på en sandstrand under palmerna med allt vad det innebar.

 

Lördagen efter det åkte vi till en flod en timme härifrån för att åka zipline (typ linbana) och cavetubing (man utforskar en vattenfylld grotta sittandes på en gummiring). Detta tillsammans med Hanna, Erika och de vänner som hon hade på besök. När så måndagen den 10:e mars kom var det dags för avsked. Med tanke på att jag nu bara har nio veckor kvar här i Belize kändes det inte alltför jobbigt att ta farväl. Det känns bara kul att de nu faktiskt har fått vara en del av den vardag som präglar mig så mycket. Tack för att ni kom sötnosar! Jag hade kul ♥

 

De kom och de gick. Tiden tillsammans med Nicaraguateamet har nu tagit slut och de är mitt uppe i sin långa bussresa hemåt (jag är inte avundsjuk!). Vi har haft en fantastisk vecka tillsammans på ön San Pedro, som ligger 1.5 timme utanför Belize City. Där var vi tillsammans med svenskarna David Johansson (föreståndare för Testa Mission) som undervisade om församling och församlingsplantering, Jan-Åke Alvarsson (professor i kulturantropologi) som undervisade om svensk kultur och historia och Anna-Sara Bergwall (missionär i Nicaragua) som var ett mycket bra sällskap och som vi även bollade frågor/diskuterade tillsammans med.

 

På förmiddagen och eftermiddagen hade vi lektioner, men fina som de är hade de lagt in en tre timmars siesta varje dag så det fanns gott om tid för att njuta av havet, stränderna och ölivet. Vi hann även med en snorkeltur, med storslaget undervattensliv. Jag är så tacksam för denna vecka! Det var ett underbart avbrott i vardagen och det var så värdefullt att få vara mer med Nicaraguateamet och tillsammans få lyssna till intressant undervisning (på svenska!). Nu är det tillbaka till vardagen - en vardag med mer praktik. Och det känns bra!

 

Nu blir det ändå väldigt många semesterbilder, för jag tänker aldrig på att ta bild vi undervisningspass mm:

Det har blivit dags för del 2 av ett av mitt livs fetaste jullov. Måndag morgon 30:e december vaknade vi upp till en helt ovanlig dag... Dags för vulkanpulka! Vi hoppade i bilen osäkra på om vi någonsin skulle komma tillbaka och styrde kursen mot León. Där åkte vi med två guider till vulkanen Cerro Negro. Det tog 50 minuter att bestiga den med brädan på ryggen och på tok för lite vatten. Det var en kamp väl värd mödan. Vilken OTROLIG utsikt vi fick se. Guds storhet i naturen fortsätter att förundra mig. Efter alla obligatoriska turistbilder satte vi på oss de gröna skyddsoverallerna (i storlek XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXL), vi fick instruktioner för hur man åker pulka nedför en vulkan och sen förväntades vi bara köra. Nervositeten slog till, men det var ju lite sent att ändra sig då... Det var bara att sätta ned rumpan på en minimal bräda, som (till instruktörens stolthet) nyss blivit uppgraderad för att gå ännu snabbare. Lyckan som då uppstod.................... Det var en galen färd, med fantastisk utsikt som dock förstärktes av att bilarna/människorna i slutet av vulkanen var miniminiyttepyttesmå. Så långt det var! Men efter en grusig, smutsig färd kom jag slutligen ner och första tanken var: IGEN! Det var såå kul. Får du någonsin chansen - tveka inte! Efter det åkte vi tillbaka. Guiden hade varnat för att vi skulle hitta spår från vulkanen på de mest otänkbara platserna av vår kropp, men det var inte förrän jag råkade svälja en sten (utan att veta att den fanns i min mun) som jag insåg att han faktiskt hade rätt. Smutsiga och grusiga for vi sedan till en restaurang vid havet.

 

Internet har hunnit med en liten strejk den senaste veckan, men nu är det dags att uppdatera er om lovet i Nicaragua. Jag delar upp det i två delar för att få med allt :)

 

Dagen efter bröllopet, kl. 6 på morgonen rusade vi över vägen för att hinna med en buss som precis passerade. Därmed var en 46 timmars lång bussresa igång... Det var byte efter byte längs vägen och allt flöt på..tills vi kom till en stad i Guatemala. Vi satt på en kvällsbuss som skulle ta oss till Guatemala City där vår sista buss mot Nicaragua väntade. Busschauffören körde som en GALNING och jag fruktade många gånger mitt liv. När jag slutligen lyckades slumra till efter att mina nerver blivit något lugnade brakar bussen till och ett stort rökmoln tar form på vänster sida. "Nu händer det!", tänkte jag. "Nu exploderar bussen!!". Så var (som ni förstår) dock inte fallet. Det var något annat fel som gjorde att vi blev ståendes mitt i natten på Guatemalas landsbygd i 1,5 timmar innan problemet var """fixat""". Vi hackade vidare och hann till slut med den sista bussen som det visserligen inte var några problem med, men som blev fyra timmar sen på grund av trafikkaos. Kl 5 julaftonsmorgon stängde jag ögonlocken äntligen framme i Nicaragua. 

 

När jag åter slog upp ögonen var det alltså julaftons morgon och vi fick äntligen krama om Nicaraguateamet ordentligt! Dagen började med nybakat bröd (Fina Julia och Andrea ♥), släktskype och häng. Efter lunchen kom vi fram till paketutdelningen där jag axlade rollen som tomte. Vi tog oss sedan an det traditionsenliga julgodiset - pepparkaksdag och kola medan vi spelade spel tillsammans före julmiddagen. Julafton avslutades på bästa sätt: med julevangeliet och fyrverkerier som brakade lös på himlen vid tolvslaget.

 

 

HEJ

Äntligen hemma i mitt Belize. Semestern på Roatán var härlig. Den började med 12 timmar buss på lördagen för två veckor sedan, fortsatte dagen efter till ett backpackerhotell där vi slaggade med myror två nätter. Efter att våra vänner från Nicaragua hade kommit åkte vi till vårt boende Bananarama: ett hus precis vid stranden. Lyx! Jag spenderade lite tid på stranden, lite tid i vattnet, lite tid i hängmattan och allt detta tillsammans med bra människor. På land var det fin natur med mycket skog. Under ytan fanns turkost vatten och havssköldpaddor. Vi trivdes väldigt bra helt enkelt.

 

På hemresan blev det ett stopp i två nätter i El Progréso, en stad i Honduras. Vi tog en heldag på ett shoppingcenter där vi även bokade in oss på bio. Vi kände oss nästan svenska igen. Belize är ett litet land och shoppingutbudet är inte jättestort. Det kändes därför väldigt lyxigt att strosa omkring där och sedan avsluta det hela med bio för 30 kronor. 

 

Hemresan blev likt ditresan: en minibuss och gått om plats. Dock var den bussen otroligt skumpig, så det var många gånger vi fruktade att vi skulle åka igenom taket för att vi skuttade så. Hem kom vi i alla fall till slut, och det gick flera timmar snabbare än vad det tog att åka dit. Jag antar att skumpandet var priset för det.

 

Hej kompisar!

 

Jag vill bara berätta att vi nu har höstlov på den här sidan Atlanten! Höstlov?! säger ni. Ja, så tänker jag också för solen gassar på och livet är soligt. Men vi har ändå välsignats med en vecka lov som vi ska tillbringa på absolut bästa sätt. Vi kommer imorgon att sätta oss på en buss som efter tolv timmar har förflyttat oss till en stad i Honduras. Där tar vi in på hotell, innan vi på söndag fortsätter till ön Roatán som ligger utanför Honduras. På tisdag får vi sällskap av teamet från Nicaragua. Vi har hyrt ett stort hus vid stranden. Där blir det solsemester deluxe, som kommer att innehålla snorkling, stranddagar, upptäcksfärder och eventuellt lite tid i vatten med delfiner. Vi har sett mycket fram emot den här resan och i morgon är det dags! Vi är tillbaka igen den elfte november, men håll utkik på Facebook eller hitta någon som har Facebook och ta del av våra updates där. Be gärna om beskydd för oss :)

 

Hälsa snön så hälsar vi Karibien! 

 

Vill bara lägga upp lite skrytbilder ;)

Hej Sverige.

Efter en natt där sömnen lös med sin frånvaro, samtidigt som förkylningen ökade i styrka var jag inte som mest peppad på en lång resdag. Men jag försökte sova lite på planet mellan London-Miami och slutligen landade vi i ett regnigt, fuktigt och varmt Miami! Vi lyckades ta oss till hotellet och utforskade snabbt området. Det dröjde inte länge innan vi insåg att USA inte är mycket för övergångsställen och promenader och vi blev därför strandsatta på vår sida av en stor väg. Där fann vi dock en grill som vi kunde käka på och nog uppfyllde den de föreställningar man nu kan ha om en amerikansk grill. 

 

Klockan är strax efter åtta på kvällen och jag börjar se fram emot att få lägga mig efter en lång resdag. I morgon ringer klockan strax efter sex och vid klockan 10 avgår flyget till Belize. Resan tar två timmar och tidsskillnaden gör att vi landar klockan 10.05 i Belize City. Då börjar det på riktigt.

 

För er som är lite inne i detta med sociala medier kan man följa Testa Mission via Facebook och på Testa Missions hemsida. Under året kommer grupperna från de fyra olika länderna att lägga upp ett blogginlägg varje vecka. Det har inte kommit igång ännu, men ni får hålla utkik i September. Jag ska försöka lägga upp vårt inlägg i denna blogg också, men vissa av er kanske är intresserade av vad som händer i de andra länderna också. Då är det bara att klicka sig in och kika!