Så sitter jag här, med 3 månader kvar i det som blivit ett nytt liv i en ny kultur. Samtidigt som jag är så glad att tiden går fort och jag snart får träffa underbar familj och vänner kan jag inte greppa att jag om mindre än 90 dagar ska åka härifrån, kanske för alltid. Jag har fått lära känna så många kärleksfulla och generösa människor som verkligen gett mig perspektiv på livet. Hur kan jag lämna de som utan att tveka har dragit oss in i deras familjs gemenskap? Det har varit väldigt uppbyggande att få komma till en annan miljö, bort från distraktioner i Sverige. Det jag fått ut i min relation med Gud har varit värt allt. Jag lämnade Sverige med kaos inombords och den trygghet och ordning som kommit på insidan av den här resan... Så tacksam!

 

Tiden går så fort. Nyss var det 100 dagar kvar och nu har det redan minskat 10 %. Jag är lite rädd att komma hem. Hur håller jag kvar allt jag har fått vara med om? Hur för jag med de förändringar som förvandlat mig, in i en kultur som känns så avlägsen denna på vissa områden? När jag åkte hit till Belize var jag förberedd på en kulturkrock. När jag kommer hem tänker jag bara att jag ska hem. Att tackla den kulturkrocken kommer bli väldigt intressant. Men jag är så glad att Gud är med i allt, och det är något jag verkligen fått fördjupat under de här månaderna.