Jag fick en julklapp från min kusin skickad från Sverige och sen den kom i min hand har jag sträckläst den i två omgångar. Boken "I kroppen min", skriven av Kristian Gidlund som i höstas gick bort i cancer. De 329 sidorna skildrar hans inre kamp och tankar under tiden som cancern härjade i hans kropp. Det var en ärlig skildring som verkligen berörde. Att läsa om hans framtidsdrömmar och hoppfullhet när jag vet hur boken slutar kändes riktigt tungt. Det är en bok som alla borde läsa. Samtidigt som jag fick en större insikt i hur sjukdomen påverkar en människa förstod jag så mycket djupare allvaret med livet. Vi måste leva. Vi kan inte ta livet för givet och låta det passera medan vi springer på och glömmer bort att leva. Vi behöver mer av livets viktiga, och mindre av det oviktiga. Vi är skyldiga att ta tillvara på det liv vi har fått, innan vi upptäcker att vi står vid dess slut. Vi måste komma ihåg att drömma, att uppfylla våra drömmar. Vi måste förlåta varandra. Älska varandra.  

Och jag önskar innerligt att alla kunde stanna upp och förstå att Gud älskar varje människa så högt!