Okej, det finns kvinnor och så finns det superkvinnor. I dag har jag gått i spåren av en superkvinna. Hon heter Julie och ansvarar för något som kallas Kid's club - ett ställe centralt i Belize dit barn mellan 6-15 år kan komma varje eftermiddag efter skolan för att få hjälp med läxorna och för att få sig en liten matbit. Alternativet för många av barnen är att hänga runt på gatorna och vissa har inte ens daglig tillgång till mat hemma. Att då denna Julie tar sig an det här arbetet med 30-40 barn varje dag har fascinerat mig, Elin och Hanna och vi har bestämt att vi vill vara med och hjälpa till där en eftermiddag i veckan när vi har ledig tid.

Så kom då denna tisdag när vi återigen skulle borda klubben och göra vad än som behövde göras. Först satt jag och Elin i frid och fröjd och hjälpte barn att träna på läxorna och förhöra dem. "Kul, tänkte vi, att verkligen få vara till nytta!" Knappt hade vi hunnit tänka tanken förrän Julie behövde lämna stället och prata med några kvinnor. Hon bad oss ge barnen mat och det var ungefär då som kaoset utbröt. Vi skulle servera spagetti och köttfärssås till ca 40 barn, utan att ha en aning om hur mycket vi kunde lägga upp på varje tallrik för att det skulle räcka. Samtidigt med det trängdes alla barn vid spisen för att inte gå miste om någon mat. Vissa kom tillbaka efter första portionen, trängde sig före och sa att de inte fått något och de tryckte undan de kortare, mer tystlåtna barnen. Det var en ljudnivå utöver det vanliga och timmen som följde kan på alla sätt beskrivas med 100 % kaos.

Vi lyckades dock slutföra uppgiften och när Julie fortfarande inte kommit tillbaka efter att stället skulle ha stängt för en halvtimme sen tog vi även på oss uppgiften att få alla barn att lämna datorerna och stället. Den lättnad som sköljde över en när porten äntligen drogs igen kan liknas vid eufori. Samtidigt slås jag bara av hur fantastiskt det är med eldsjälar som Julie som frivilligt utsätter sig själv för detta varje dag och tar ur egen kassa för att kunna ge, om en så lite mat, till varje barn som är där. Trots att benen nu värker och huvudet uppskattar lugnet som aldrig förr känner jag hur meningsfullt det är att vara där och få bidra med det vi kan. Det känner jag att jag växer mycket på. Be gärna för det arbete som där utförs!