God morgon på er i Sverige. Det är snart läggdags för mig, men jag försöker ta ikapp lite bloggning. I lördags blev vi medbjudna att gå med i en bönevandring som en cellgrupp anordnade. Cellgruppen skulle ut och gå på gatan i det område där de har sin cellgrupp och be för gatan, husen vi passerade och människorna i dem. Detta för att vi tror att Gud kan komma med mer av sin frid, kärlek och beskydd för människorna som bor där. Så vi gick på gatorna och bad, sen fick vi be personligen för 5-10 stycken som vi träffade vid deras hus. Det var så spännande att se att människor var så mycket mer öppna här än i Sverige. Här verkade de flesta hellre vilja erkänna att de var kristna än att de inte var det, vilket jag upplever är en stor skillnad mot Sverige.

Dessutom var alla positiva mot att vi gick och bad och vi fick be för flera stycken. Det gemensamma böneämnet? Familjen. Familjen är verkligen det centrala här, vilket gör det naturligt att alla vill ha hjälp med bön för familjen och barnen. Det är så fint. Om de inte har egna behov ser de direkt till familjens behov i stället för att tacka nej till förbön. Flera människor blev berörda och det kändes bra att få välsigna den stad jag bor i. Jag tror inte det var sista gången jag gick på bönevandring. Belize City är en stad med mycket våld och det behövs mer bön i landet för att få stopp på det. Dessutom kändes det som en himla bra slutspurt för fastan som tog slut på söndagen (mer om det i nästa inlägg).