Hej!
Jag har hört att bloggen tydligen är dåligt uppdaterad. JAG HÅLLER MED! Men vardagen känns inte riktigt lika spännande som den för en månad sedan var, därmed inte sagt att den är sämre. Inte alls. Jag har hunnit umgås med så mycket vänner att jag knappt hann med mina egna föräldrar. Fy skäms, men nu har jag börjat jobba på ICA och livet flyter på. Jag är antagen till Livets Ords bibelskola i Uppsala som blir nästa äventyr till hösten. Jag har precis tackat ja till ett rum i en lägenhet på en källarvåning i en villa. Därmed är 2/3 förberedelser klara. Nu fattas bara jobbsökandet. Har suttit hela dagen i dag och skickat in diverse ansökningar och så får det fortsätta den kommande månaden. I morgon börjar jag med dukandieten för att lämna bakom mig de kilon jag tog med mig hem från Belize. Protein och grönsaker blir min kost i månaders tid framöver. Av den anledningen har jag ätit extrema mängder jordgubbar den senaste veckan. Håll mig nu borta från allt vad kolhydrater heter!

 

I övrigt hade jag en fin midsommar med ett gäng vänner hemma hos Rebecka. Torpkonferensen, med bra talare, är avslutad och jag har börjat springa igen. Ordningen, om än inte konditionen, återställd. 

 

Ja, det är ju nästan så att man kan tro att jag är kvar i Belize. Men så är inte fallet... Jag sitter hemma i min säng och har precis tagit en långpromenad i skogen. OM det var uppskattat! Inga busvisslingar, inga tutande bilar, över lag ingen trafik.. Sverige har sina fördelar ändå. 

 

Jag kom hem för 1,5 veckor sedan och har sedan dess hunnit träffa en hel hop underbara människor, varit på avslutningsvecka och börjat känna mig någorlunda hemmastad. Sista dygnen i Belize var väldigt känslomässiga och när det väl var dags för avresa var känslorna bortkopplade. Jag möttes av mina underbara föräldrar på Arlanda och då hade jag minsann hunnit få en nervös, spänd klump i magen innan jag såg dem. Det var fint att få återförenas och jag slås ständigt av vilka underbara vänner jag har här i Sverige! Det känns trots det läskigt att anpassa sig. Hur smälter jag återigen in i denna kultur, men behåller allt det goda från Belize? Det blir en utmaning varje dag, som jag tror att jag bara klarar med hjälp av Gud. 

 

Första morgonen i Sverige sattes känslomanicken igång i kroppen igen och de första tårarna på svensk mark kom. Insikten om att mina fina Belizefamiljer befann sig så långt bort, sovandes och omöjliga att nå, slog mig så hårt. Tänk vilken närhet man kan få med människor över hela världen som delar samma tro som en själv. Jag har numer tre familjer, och jag älskar dem alla så högt. Det är det som känns jobbigast med att vara tillbaka. Jag var tvungen att lämna något bakom mig som jag vill ha i min vardag för att må bra. Men de finns i mitt hjärta och jag vet att vi kommer ses igen. Så länge jag är omsluten av underbar gemenskap av familj och vänner går det utmärkt, men att vara ensam känns fortfarande tungt, vilket är en av anledningarna till att jag har väldigt svårt att släcka lampan och sova om nätterna. I stället söker jag gemenskap via Internet med de från Belize som precis kommit hem från skola och jobb vid den tiden. Men jag är glad, för Gud är med mig och det känner jag verkligen så starkt! ♥

 

Lägger upp lite gemenskapsbilder från kursveckan: