I söndags morgon var vi lediga från barnkyrkan så jag, Hanna och Elin bestämde oss för att gå till den afroamerikanska Central Assemblies of God-församlingen. Vi kom dit på minuten när det började, men trots det hade pastorn tydligen snappat upp vår närvaro för han välkomnade hjärtligt de svenska studenterna från bibelinstitutet direkt från scen utan att vi hade hunnit hälsa på någon. I den här staden har de koll! 

 

Medan jag stod och njöt av att från hjärtat sjunga engelsk lovsång och att för tillfället få befinna mig på en odramatisk plats, till skillnad från bussdramat dagen innan, knackar Elin och Hanna på min axel med skrattårar i ögonen. Bakom Elin och Hanna skymtar jag pastorn stå lutad. Det visar sig nämligen att vi hade prickat in söndagsmötet så bra att de hade kulturdag just i söndags. Lucky us! För det innebar att pastorn och hans fru tog tillfället i akt att få in lite svenska inslag. Förstå min chock när jag får klart för mig att de vill att vi ska framföra svenska nationalsången inför hela afroamerikanska församlingen!

 

För det första - jag? sjunga?! inför en hel församling????!!!!?!?!?!

För det andra - kan jag ens vår nationalsång...?

 

Men vad kan man göra efter ett så varmt välkomnande från dem? Det var bara att ställa upp.. Så när olika grupper gjort kulturella framträdanden från både indien, garifuna, kreol och amerika är det slutligen vår tur. Bra, tänker jag, Hanna är den av oss som kan sången bäst så hon får hålla micken så sluter vi upp bakom henne hehe... Den planen brast snabbt när de bestämt satte varsin mick i händerna på oss. När jag dessutom försökte hålla micken så långt ifrån mig som möjligt för att de andra skulle höras mer höjde de bara volymen så det var kört.. I stället slutade det med att vi alla klämde i för fulla muggar inför en församling som ställt sig upp i respekt till en nationalsång jag med nöd och näppe kunde utantill. Men såklart, vad gör det om vi sjunger fel när ingen förstår?

 

Bra blev det till slut och det var nästan så att slutklämmen gjorde oss alla rörda. Ja, så gick det till när vi satte Sverige på kartan med pompa och ståt i en afroamerikansk församling!

 

 

 

Hejsvejs!

Tänkte att jag skulle uppdatera er om vad jag hade för mig i helgen. I lördags satte jag mig på en buss med Elin och Hanna mot Dangriga, en stad tre timmar söderut från Belize City, för att få se mer av Belize. Dangriga är en liten stad, men mysig. Den ligger precis vid havet så det var fint och dessutom var invånarna trevligare. Vi kunde gå omkring utan att folk hojtade massa saker till oss, vilket inte går här i Belize. I stället för att påpeka att vi är "beautiful ladies" (vilket vi redan vet) var Dangrigaborna mer nyfikna på varifrån vi kom. Några siffror högre IQ där helt enkelt. Ganska snart kände vi dock att staden var gjord, så vi satte oss vid havet och pratade.

 

På hemvägen gick vi igenom tre faser av kaos. För det första hade vi ingen aning om i fall vi ens var på rätt buss när vi sprang på den, eftersom det handlar om att vara först in och sno åt sig en plats så att man inte blir strandsatt när bussen går. Efter 10 minuter efter att vi frågat åtskilliga människor som inte heller visste var bussen gick fick vi dock klarhet i att JA, vi satt på rätt buss. Detta leder mig till kaos två som innebar att Hannas bussgranne inledde en lång session av stötande på henne efter att hon frågat om han visste vilken buss vi satt på. Kaos tre kom när Elin upptäckte en 10-15 cm lång kackerlacka som kröp omkring vid nederkanten på hennes shorts. Ni kan ju föreställa er att vi, två vita svenskar, ganska snabbt fick bakre bussens uppmärksamhet...

 

 

Så kom dagen då det var dags för pepparkaksbak - bruna denna gång. Både igår när degen var in the making och i dag när vi bakade ut triggade lukten igång julkänslor. Inget är så starkt förknippat med julförberedelser som ett riktigt pepparkaksbak. Det blev så bra! Och det är ju fantastiskt att man kan pyssla med såna svenska traditioner här på andra sidan Atlanten.

 

Fick även årets första julklapp på posten i dag (som ska öppnas julafton ;), så det kan inte bli mycket bättre!


Hanna och Elin kämpar på :)

Den här årstiden är helt fantastisk i Belize. Det börjar äntligen bli svalare (20-25 grader). Vissa nätter har vi till och med fått stänga av takfläkten och sova med både lakan och filt som täcke! Inte illa alltså.. Hur som helst genererar detta i otroligt sköna soldagar. Detta njöt vi lite extra av igår när vi gick till fyren i Belize och la oss där för att läsa boken "Ledarskap", som tillhör våra studier här. Där mådde vi bra kan jag lova! Trots att jag saknar Sverige och snö lite så går det ju inte att förneka att det är hur fint som helst att kunna ligga ute i solen i December. När jag sedan kom hem hade jag fått ett stort brev hemifrån som innehöll en hälsning från mina fina föräldrar, tillsammans med en adventskalender. De små sakerna i vardagen kan verkligen göra en extra glad! :D

Jag fick även en fråga om hur våra studier i Apostlaggärningarna fungerade. Vi har studerat boken Apostlaggärningarna i Bibeln två timmar varje tisdag sedan vi kom hit. Det är en kurs med collegepoäng som en amerikansk missionär har varit lärare i. Under lektionerna har vi använt en stor bok för att fördjupa oss i Apostlaggärningarna. I slutet var det exam, vilket inte alls var så blodigt som det låter. Vi visste innan vad som skulle komma. Vi skulle berätta vid vilka tillfällen i Apg som Den Helige Ande blivit utgjuten och analysera de tillfällena, samt relatera till vad de olika tillfällena berättar om tungotalet. Det var alltså enkelt och vi alla klarade oss fint! Vi ska få betyg på det, men dessa har vi inte fått veta ännu. Nästa termin kommer vi att studera andra religioner så det tycker jag låter väldigt intressant. Om ni har några frågor är det bara att kommentera så ska jag försöka svara i något inlägg :)

 

Heeej. Nej, jag vet att det inte är Advent i dag, men i söndags var det! Min första Advent utanför Sveriges gränser. Ni ska veta att det har sina svårigheter att få till det där med julkänslor när man befinner sig i ett sommarland, men vi har gjort vårt bästa. Därför ställde vi oss i lördags och bakade ihop lussebullsdegen. Jag ska säga er att saffran är nog en av de smartaste grejerna som stod på min packlista innan jag åkte från Sverige. Den lukten framkallade de svårfunna julkänslorna! Så när Första Advent äntligen kom var vi delvis redo att fira. Efter barnkyrkan på morgonen åkte vi hem och gjorde Astronauter (vita pepparkakor); något de andra i teamet aldrig smakat, men som varit obligatoriskt hemma hos mig. Det smakade ju inte riktigt som hemma, men astronauter som astronauter liksom. När så det var klart kände jag ändå att vi var redo för Första Advent, så vi tände första ljuset (det enda ljuset vi har - ett doftljus) och dukade fram fikat. Sen satte vi på julkalendern Sunes jul och kände oss nästan som i Sverige...

 

Så var dagen slutligen här. Lördag 23 november 2013. Cultural Day i Belize. I fem veckor har 12 ungdomsgrupper fått förbereda sig för att presentera varsitt Sydamerikanskt land. Detta var en stor grej, där presentationen skedde genom både klädsel, mat, dekorationer och kunskaper om landet. Min grupp blev tilldelad Surinam och vi har vid några tillfällen träffats för att planera och inhandla material till dagen, men inte förrän igår insåg jag hur stort det här verkligen har varit bland ungdomarna. För första året var det även en tävling (med pris!) mot de andra länderna så alla ansträngde sig till det yttersta.

 

Hela förmiddagen bestod av förberedelser för att få allt i ordning inför starten vid 18. Jag ska i bildform visa lite mer av processen. Det hela var en väldigt rolig dag när jag fick tillfälle att lära känna de andra ungdomarna i kyrkan lite bättre. Det var otroligt kul att mingla sen på kvällen och se alla andra gruppers länder. Mycket folk, trångt och bra stämning! 

 

Här var det tomt, men jag har faktiskt planerat att uppdatera bättre. Jag har till och med varit så duktig att jag försökt få till en bild per dag genom den gångna veckan för att ni ska få en liten inblick. De kommer här: 

 

Nog för att jag befinner mig på andra sidan Atlanten, men min fantastiska familj har jag ju kvar ändå. Nu råkar det vara så att det är Fars Dag i dag. Därför vill jag sända mitt största GRATTIS till min fina Pappa som i dag firar Fars dag för 27:e gången. Jag älskar dig pappa och hoppas att du kan känna min värme härifrån Karibien! Om sex månader ses vi. Puss

Att jag trivs i Belize måste vid det här laget vara ganska uppenbart. Trots det finns det några detaljer som såklart smutsar ned drömvardagen lite.

 

1. Att inte kunna gå ute själv och njuta av vacker natur. Trots att vi bor i stad så är det ju en havsstad så det finns ju fina områden. Men för det första är det rånrisk vid vissa platser längs havet och vid andra platser är det inte lämpligt att gå själv ändå. Trots att det finns tillfällen när jag har gått ut själv, till affär eller gym, innebär det ingen som helst njutning när bilar hela tiden passerar och tutar eller människor hojtar efter en. Tänk att bara få vara lite anonym på en långpromenad i Sverige.. 

 

2. Maten här innehåller många guldkorn från flera kulturer, men jag slås ständigt av hur onyttigt allt är jämfört med svensk hederlig mat. Tänk dig att bara hugga in på en stor blandsallad eller att kunna äta grovt bröd eller fil till frukost. Fördelen får väl bli det stora fruktutbudet här.

 

3. Att vi blir särbehandlade till det sämre för att vi är vita. Att försöka pruta till sig bra priser på marknader är ett uppdrag dömt att misslyckas med den här hudfärgen, detsamma gäller priser på bussresor och inträden till att göra aktiviteter. Vi får ge pengar till våra vänner här i Belize, som får betala åt oss för att de inte ska ta ut överpriser. Inte okej.

 

4. Familjen såklart! Vi har träffat de mest fantastiska människorna i Belize, på den här sidan av Atlanten. Men kvar hemma finns ju min fina familj och mina fina vänner. Tänk er frustrationen när min mor för en vecka sedan smsade från sin USA-semester att hon, pappa och storebror såg gränsen till Mexico. Bara ett land emellan, men ett så stort land...

 

Vill bara delge er att det minsann finns nackdelar med Belize, som jag i övrigt framställer som ett drömland ;)

 

Jag delar upp veckan i två inlägg för att lura er att det är mindre text än det egentligen är, men jag har ju så mycket att berätta! ;)

 

I går började jag lördagen med att gymma. När jag hade njutit av att vi på grund av regnet har relativt svalt duschvatten gjorde vi oss i ordning för att gå på 17-årskalas! När man fyller 17 år i Belize får man börja köra bil, så valet av present var enkelt. En påse svenska bilar, en lampa med Blixten Mcqueen och en teckning med självporträtt på oss sex som blev succé!

 

Festen var hos Jennifer och när vi kom dit var musiken igång och alla var danssugna. Men likt Sverige dröjde det lite innan folk kom igång och att få se våra svenska dansmoves var eftertraktat. Inte så svårt, vi ställde oss bara och hoppade lite och ballade ur lite. Lyckat! Det blev en eftermiddag med mycket skratt, tårta, hela havets stormar (där jag och Erika bröt sönder en plaststol) och en avslutande photo session som fick våra leenden att fastna. Kul dag och vi har därmed brutit isen genom att vara med på vårt första kalas.

 

I dag söndag var jag och Hanna på kid's church. Jag fick möjlighet att prata lite mer med vår härliga pastor. Så omtänksam kvinna! Sen träffade jag tjejerna i min ungdomsgrupp. Vi håller på att planera och samla in information om vårt land Surinam, som vi genom mat och kunskap ska presentera tillsammans med andra gruppers länder på en Kulturdag i slutet av november. Mer om det en annan gång för från det ena snabbt till det andra befann vi oss på ett lunchställe där det serverades pupusas. Det är en traditionell maträtt från El Salvador som består av tjockt bröd stoppat med kött och ost. Återigen blev vi bortskämda. Denna gång tillsammans med en annan familj som jag snabbt kände att jag tycker mycket om!

 

Jag lär mig så mycket här, mycket om mig själv och grejer jag behöver förändra. Men framför allt lär jag mig om givmildhet, kärlek och lydnad mot Gud. Det finns mycket här som den svenska kulturen behöver. Vi skryter med vår höga levnadsstandard och att Sverige skulle vara ett av de länderna där befolkningen är lyckligast. Jag ser det inte så. De människor som jag möter här har allt som jag behöver och vill ha. Den familjekänsla jag kan känna här med såna som jag precis har lärt känna har jag aldrig stött på i Sverige. Jag önskar att ni alla fick uppleva det.

 

 

Hej kompisar.

 

Lite update nu då. I onsdags var jag och Hanna i en fantastiskt mysig cellgrupp. De började samlingen med att tävla i luffarschack, något som deltagarna aldrig hade kört vilket resulterade i många lustiga val. Det är en jättefin cellgrupp som jag verkligen känner mig hemma i just eftersom alla verkligen ges utrymme att dela det som Gud lägger på ens hjärta. 

 

På torsdagen gick vi och överraskade en kompis (som jobbar i klädbutik) med bananpaj. Där lyckades jag även göra några inköp. Två kjolar och en ny favoritblus för 70 kronor ungefär. Dock var det vi som i slutändan blev överraskade, för de köpte in massa läsk och köttpajer till oss som vi skulle få smaka. Köttpajerna är runda, små pajer som är vanliga som frukost här men vi hade inte hunnit smaka dem än. All genorositet som bara flödar över. Vi som svenskar vet inte riktigt var vi ska ta vägen. 

 

Sen åkte de andra till Valley of Peace och jag och Hanna var själva kvar över natten. På fredagen var vi riktigt produktiva och hann med att lämna in tvätt, hitta ett billigt och GOTT bageri, vara på bön i kyrkan, hitta en billig kycklingbutik, tillaga ugnsbakad kyckling med bönröra och samtidigt sno ihop en bananpaj + en kladdkaka. Bakverken var för att överraska vår fina extramamma Lizette och för att ha riktigt fredagsmys med film och fika tillsammans med hennes familj. Återigen blev vi överraskade med att de beställde hem den godaste pizzan som jag smakat! Sen hade vi myskväll framför en barnfilm och bara stormtrivdes. Vänjer mig lätt vid det här livet som ni förstår :)

 

Ni får ofta läsa om våra äventyr här, men jag vill ändå försöka ge er en rättvis bild av hur en vanlig dag med Team Belize kan se ut. Så varför inte ta denna fina måndag som exempel? Nu är det i och för sig ingen vanlig dag, för vi alla hade läst klart vad som egentligen stod på schemat att vi skulle läsa i dag.

 

MEN klockan 8.00 bänkar vi oss framför datorn för att få två timmar undervisning över Internet av våra svenska lärare. Där möter vi även det härliga folket från de andra tre länderna. I dag var det en kille från IBRA som undervisade oss. 

 

 

Såååååå, nu vet ni lite mer om en vardag hos team Belize. Jag ska ge er lite fler vardagsglimtar en vacker dag :)

Efter två nätter i Valley är man lagom fräsch (trots att vi denna gång hade turen att ha vatten så att vi kunde tvätta händerna och spola toaletten), så det är alltid med stor glädje vi kliver av en överfull buss hemma på bibelinstitutet. Att dra på sig skrubbhandskarna och stiga in i duschen är en känsla omöjlig att beskriva - den måste upplevas! Så när vi sedan hade satt oss ned för att gå in i cybervärlden och uppdatera oss kan ni ju gissa vår glädje när vår kompis Sarai smsar att de är på väg med lunch till oss! 20 minuter senare sitter vi sedan uppdukade utomhus vid långbord tillsammans med våra två extrafamiljer och äter tamales! Det är en mayaindiansk rätt som består av majsdeg, kyckling och sås inslaget i bananblad. Supergott och otroligt mättande.

 

Vi hade en väldigt fin eftermiddag tillsammans och när killarna drog iväg för att få håret klippt dukade vi fram fikat: kaffe och kanelbullar. En riktig hit! Vi påminns ständigt om hur välsignade vi är med människorna runt oss. De är så omhändertagande och ofta kommer jag på mig själv med att bara stå och le för mig själv. Tänk om vi kunde få lite mer öppen kultur i Sverige. De älskar att ge här, inte för att de vill ha något tillbaka utan för att de bara vill. Som svensk är det svårt att ta emot så mycket, men det är något vi får lära oss; att bara vara tacksamma. För det är jag verkligen, varje dag, varje timme. Och jag önskar så mycket att ni fick möjlighet att träffa de här fantastiska människorna!

 

 

 

Så har jag nu ännu en gång varit i Valley of Peace. Vi har bytt praktikdagar så vi åker nu på Pastor Abels flak till Valley of Peace på torsdagseftermiddagen. Sen får vi en hel fredag i skolan med barnen och så åker vi hem på lördag morgon. Det var vi fyra tjejer som åkte iväg i torsdags och hade en trevlig flaktur. Vi hann även med att se Belize farligaste orm ligga på vägen, en "Yellow beard". 

 

På fredagen hängde jag och Hanna mycket med tvåorna. Matte stod på schemat och det märktes verkligen att lärarna behöver hjälp under de lektionerna. De höll på och skulle lära sig plus och minus och det blev ofta fel. Då behövde man sitta ned med varje elev och försöka förklara på enkel engelska hur de skulle tänka. De börjar prata engelska i skolan. Hemma är det ju spanska som gäller, så det är svårt för dem att lära sig nya saker samtidigt som det är på ett annat språk mot vad de är vana vid. Men det kändes kul att få göra lite nytta! Vi fick även presentera en sång, så vi improviserade "Huvud, axlar, knä och tå" på engelska. 

 

De har 1.5 timmes lunchrast, då vissa barn går hem och äter och andra äter på skolan. I slutet av rasten satte vi oss vid dem och det blev tid för lite bus. Kul att få klicka lite mer med dem under rasten. Där kommer vi att trivas på fredagar. I slutet av skoldagen var vi dock helt slut, men jag och Hanna hämtade lite ny energi och gick på upptäcksfärd i Valley of Peace. Det är verkligen, verkligen ett litet ställe alltså. Trots det så bor det typ 2000-3000 människor där, så jag vet inte var i skogen alla gömmer sig! 

 

 

Okej, jag vill inte att ni ska tro att vi bara glider runt och semestrar, men den här dagen har varit sååååååå bra. Den ligger på topplaceringarna över dagarna som vi varit här. I dag var återigen en ledig dag i Belize, har dock ingen aning om vad de firade denna gång. Hur som helst har vi ju en extrafamilj här som frågade om vi ville umgås med dem idag. Självklart var svaret JA. Det slutade med att det blev en familjeutflykt big time. Vi åkte till en flod 45 minuter bort tillsammans med en annan familj som vi tycker väldigt mycket om. Där hade de cave tubing, som innebär att man åker på gummiring genom grottor och nedför vattendrag. Det var en sån magnifik natur och fantastiskt vatten och mångfalden i Guds skapelse bara visar sig gång på gång!

 

Hur som helst var det väldigt roligt! Efter turen fick vi mat som vår mamma Lizette och hennes bästa vän Elena hade kokat ihop. Därefter var det bara att bada i floden, med alla kläder på. Det var längesen jag skrattade så högt och så mycket och jag bara känner hur kärleken till de här människorna växer. Redan nu oroar vi oss för hur vi ska kunna lämna om sju månader, men det ligger i framtiden.. Efter att vi återigen kommit tillbaka till Belize slutade vi kvällen i mammas hus, tillsammans med soffmys framför en film och lite kvällsfika. JA, vi är välsignade som känner de här fantastiska människorna. Deras genorositet bara fortsätter att flöda över oss och vi kan bara tacksamt ta emot. 

 

Den senaste veckan har innehållit mycket vardag, men i fredags var det dock ett happening i kyrkan. Det var vigil (nattgudstjänst) för ungdomarna mellan kl. 19-24. Jag hade ställt in mig på att det skulle bli mycket bön och lovsång, vilket kvällen också innehöll, men huvudgrejen var predikan. Det var tre olika personer som talade och temat var Helige Ande, vem han är och vad han kan göra i oss. Det blir mycket Helige Ande nu för tiden eftersom vi även läser en kurs i Apostlagärningarna (som är genomsyrad av händelser genom Helige Ande).

 

Vid klockan 22.30-23.00 började tröttheten smyga sig på. I vanliga fall älskar jag kyrkans AC, men efter att ha suttit still i AC-drag i fyra timmar kändes det som om man behövde lite miljöombyte. Detta fick vi dock vänta på till precis klockan 24 och det var inte långt ifrån att jag bommade igen mina ögon där på plats. Det är vid sådana tillfällen man ångrar att man valt att sätta sig längst fram, där alla kan se en, samt precis vid högtalarna i en latinamerikansk kyrka... Men det var en bra erfarenhet och vi vet till nästa gång vad vi har att förvänta oss!

 

 

 

 

Och slutligen: En glimt av dansen i kyrkan. Ett dansteam tränar in en dans till vissa lovsånger varje vecka och då ser det ut ungefär såhär. Lite senare i låten dansade de dock dubbelt så fort och jag blev helt imponerad att de kunde dansa så fort och ändå få ihop rörelserna. Grymt gäng det där! Hoppas att ni också kan känna glädjen.

 

De senaste dagarna har inneburit en hel del ledigt. Detta tog vi väl tillvara på genom att på torsdagen hänga vid en pool, igår baka kanelbullar (kanelbullens dag till ära) och i dag åka ut till en ö och snorkla. Kan väl sammanfatta dagarna som riktigt bra. Eftersom jag alltid skriver så långa inlägg tänkte jag spara orden i dag och i stället låta er uppleva det hela själv genom bilderna.

 

 

 

En jämförelse mellan Sverige och Belize har efterfrågats. Mycket skiljer sig, frågan är egentligen vad som inte skiljer sig. Det enda jag kunde komma på är att vad vi hittills har upplevt så har de i princip samma tidsuppfattning här, till min stora sorg. Jag hade hoppats på lite latinamerikanskt perspektiv, att man kan komma lite som man vill. Men hittills verkar alla gå efter klockan...

 

 

• Värmen - den absolut största kulturkrocken; att ständigt vara varm och svettig utan att kunna svalka sig ordentligt. Duschvattnet anpassar sig efter lufttemperaturen.
• Jesus överallt - Jesus predikas över hela staden. På bussar, skyltar, husväggar, toapappersrullar...
  
• Killar vs tjejer - Umgås man som tjej för mycket med en kille anar omgivningen oråd.
• Glädjen i gudstjänsterna - Predikan är genomsyrad av gensvar från församlingen. Pastorn ropar: "Till hans namn?" Församlingen svarar: Ära!". Så kan det låta fram och tillbaka, innan applåder utbryter. Efter gudstjänsten smäller de av med en riktig fartfylld lovsång som får hela församlingen att hoppa, dansa, sjunga och applådera. Det finns liv. I Sverige pratar vi om att älska Jesus. I Belize visar man att man älskar Jesus.
  
• Trafiken - Inte lika illa som i många andra länder, men om du känner för det - varför inte backa i rondeller till exempel? När sittplatserna i bilen är fulla löser du det genom att öppna bagageluckan och slänga in resten av folket, alternativt upp på flaket om din bil har ett sådant.
  
• Umgänge - "Efter kyrkan-fika" förekommer inte. Du umgås med folk utanför innan skjutsen går hemåt. Om du är hemma hos någon umgås man ofta utanför hemmet, alternativt i vardagsrummet. Att gå husesyn är dock inget man gör här.
  
• Promenader??? - Buss och bil är vad som gäller. Att gå en långpromenad för skojs skull är det nog få som får för sig.
  
• Brottslighet = mindre frihet - Kriminalitet och droger gör vissa områden farligare än andra. Detta begränsar mig som svensk så att jag inte kan röra mig ute hur jag vill, speciellt inte efter kl. 18.
  
• Alla hälsar - Vare sig jag känner en person eller inte hälsar man på varandra innan gudstjänsten, efter gudstjänsten eller på gatan. Standardfrasen: "Dios le bendiga" = Gud välsigne dig. 
• Firande - Har man något att fira så firar man. Belize har en dag att fira i princip varje månad. Här firar man med flaggspel över hela staden, parader och musik. I Sverige är det bara kalendern som upplyser mig om att det är nationaldag.
  
• Matkulturen! - Kyckling, kyckling i alla dess former. Friterad kyckling, kycklingburgare, nudelwook med kyckling. Ris med bönsås, tortilla med bönsås...
  
• Djuren - Ja, men hur ofta ser man en krabba på vandring hemma på de svenska gatorna? Eller kackerlackor då och då när du tar fram en kastrull för att göra mat. Eller en myrinvasion om du tappat lite smulor på sovrumsgolvet. Eller skorpioner när du lyfter på lite bråte ute på vischan. Inte ofta, nä.

Så har nu en månad passerat sedan jag första gången satte min fot i landet Belize. Vi är inne i Oktober och jag tycker att tiden har gått väldigt snabbt. Det känns skönt att tiden går. Hittills har jag inte känt av mycket av hemlängtan, men det är klart det finns tillfällen som jag längtar tillbaka till. Inte ofta till just Sverige och absolut inte till den svenska kulturen. Men som i dag när jag äntligen fick tillåtelse att öppna brevet som min fina vän Emma skickade med mig, då känns det lite extra i hjärtat att vissa fattas mig. Med Internet känns världen dock inte så stor och det är med glädje jag läser mail och era kommentarer som ger mig lite livstecken från andra sidan.

 

Jag gör mitt bästa för att förmedla Belize till er där hemma, men jag önskar att ni alla fick vara här och uppleva det. Det är fantastiskt att få se en annan kultur, lära sig ett annat sätt att leva och få omvärdera sina egna uppfattningar om hur livet ska fungera. När tiden här är slut kommer jag med stor sannorlikhet vara redo att åka hem och få träffa er alla igen, men samtidigt våndas jag redan nu för hur jag ska kunna lämna vissa delar av den här kulturen bakom mig och återigen anpassa mig efter Sverige. Nej, bekvämligheten i Sverige kan inte på något sätt överträffas från Belize, men på många sätt känns livet lättare att leva här.

 

Okej. Jag är hemma! Livet i bushen är slut för denna gång. 

Vistelsen började med att jag, Hanna och Mikael åkte med bussen mot Valley of Peace. Mattias blev sjuk, så var vi bara tre. Eftersom lärarna på skolan i Valley skulle hämta ut sina löner på fredagen slutade alla barn tidigare så det fanns inget vi kunde göra med barnen. I stället fick vi bära datorer från ett ställe till ett annat. Jag såg också årets första (och förhoppningsvis även den sista) skorpion i ett av husen. Efter det var dagens sysslor avklarade så vi satt bara och inväntade kvällens gudstjänst. Man kan sammanfatta den som att upplägget var lite annat...

 

Efter en svettig natt vaknade vi upp till det jag längtat efter hela veckan. Lördag. Lördag innebar flakåkning med diverse äventyr. För det första, tänk dig att sitta på en bänk i höjd med kanten, åka i full fart på vägar med smågupp och kurvor. Man känner att man lever och det är befriande. Första stoppet var för att äta frukost. En hel grillad kyckling, som avnjöts med tortillabröd och såser. Rivstart för magen, som under veckan bara fått mat en gång per dag. Andra stoppet var vid en marknad där jag äntligen köpte en väska. De är svåra att hitta här eftersom alla är nerklottrade med "Belize" och det känns lite för turistiskt för min smak. Stopp tre var hemma hos pastorns svärmor, där vi var medan pastorn utförde lite ärenden. En flakåkning senare var vi tillbaka i Valley, där en spanskalektion med ungdomsledaren väntade. Någonstans därefter började jag verkligen sakna vattnet.

 

Japp, ni läste rätt. Vattnet fanns på många ställen på vår jord, men inte i Valley. Tänk er två dagar där din hy blandats med diverse lager solkräm, myggskydd, mängder av svett och smuts. Det tillståndet var jag i. Då är det lagom mysigt att dra på sig kläder och gå på gudstjänst. Men bekvämlighet är en lyx, tycker ni inte? Ne, det tyckte inte min mage heller. Jag tänker inte gå in på detaljer, men föreställ er att vara min mage i en värld utan fungerande toaletter efter att blivit proppad med konstig mat direkt efter fyra dagars fasta. Ni förstår nog hur jag mådde under lördagnatten. Så: Helgen var i det stora hela bra, men hemma är ändå bäst, här på bibelinstitutet i Belize City.