För 3 veckor sedan kom då mina bröder för att kolla upp hur min vardag var. För det första måste jag säga att det var jättekul att ha dem här så att de kan se hur jag har det, vad jag gör och vilka jag umgås med. Då kan de lättare förstå vad det här året har inneburit för mig. De fick vara med och träffa folk från församlingen och de var med på gudstjänster och cellgruppen. Utöver det ville jag visa upp mitt Belize med omnejd för dem. Helgen efter att de kommit åkte vi därför till de berömda mayaruinerna i Tikal, Guatemala. Vi spenderade en fin kväll i turiststaden Flores innan vi åkte till Tikal morgonen därpå. Riktigt mäktigt att få se de enorma byggnadsverk som var i perfekt linje med alla möjliga tolkningar av solen och månen. (Resan till Guatemala var en upplevelse i sig då de fick testa på att resa som en centralamerikan: osköna, överfulla, varma bussar. Roligast hade nog jag)

 

Söndagen den 2 mars fyllde Emanuel 27 år, vilket vi firade dels på en hästrygg och dels i en pool. Det var riktigt kul att få se mer av Belize djungelliv från en hästsadel. Så roligt att rida, det borde man göra oftare! Dagen efter åkte vi ut till turistön San Pedro där vi helt enkelt hade semester på en sandstrand under palmerna med allt vad det innebar.

 

Lördagen efter det åkte vi till en flod en timme härifrån för att åka zipline (typ linbana) och cavetubing (man utforskar en vattenfylld grotta sittandes på en gummiring). Detta tillsammans med Hanna, Erika och de vänner som hon hade på besök. När så måndagen den 10:e mars kom var det dags för avsked. Med tanke på att jag nu bara har nio veckor kvar här i Belize kändes det inte alltför jobbigt att ta farväl. Det känns bara kul att de nu faktiskt har fått vara en del av den vardag som präglar mig så mycket. Tack för att ni kom sötnosar! Jag hade kul ♥

 

Hemkommen från Valley of Peace i dag. Äntligen fick vi komma hem och vara 100 % nöjda. Det är två bra dygn som ligger bakom oss. Förut har vi sovit på sunkiga madrasser på golvet på skolans kontor. Det har gått bra, men det har varit tråkigt att bara sitta hela eftermiddagen/kvällen efter praktiken och inte ha något att göra. Denna gång provade vi dock att bo hemma hos en familj. Och det var SÅ bra. En otroligt fin och gästfri familj som tog sig an oss som sina egna. Att bara få komma hem till en familj, dela deras vardag, umgås med dem, få äta med dem och att kunna ställa sig i en dusch! (det kunde vi inte när vi bodde på skolan) SÅ uppskattat. Det var även kul att få testa på landsortslivet där de fick hämta vatten i en brunn några kilometer bort för att kunna duscha, tvätta kläder och diska. Att duscha i en cementdusch med en stor hink som jag fick ta vatten ur med en skopa och hälla över mig var en upplevelse i sig och det var så uppskattat efter en lång, svettig praktikdag! Vi får verkligen perspektiv på livet kan jag säga.

 

Praktiken var också bra. I går var vi med 6-åringarna hela dagen. Det var öppet hus på High school i Valley of Peace så vi gick dit med barnen så att de fick se lite av high school-livet. På eftermiddagen fick vi rätta matteböcker och sen var vi med på kyrkträff för barnen innan vi gick hem till vår värdfamilj. Hela dagen i dag fick vi rensa böcker på ett bibliotek. Förutom böcker, fick vi även mer livfulla överraskningar som diverse insekter, en groda och ett myrbo gömt mellan böcker. Trevligt.

 

Det kändes verkligen bra att få vara med och hjälpa till. Lärarna har så mycket att göra och de har aldrig tid för att bara rensa upp i biblioteket och att hitta tid till att rätta böcker. Så fint att få finnas till för vilket behov de än har, stort som litet. 

 

 

Hej världen!

 

De senaste två veckorna har jag varit sysselsatt med mina bröder Emanuel och Jonatan som kom och besökte mig! ♥ Vi hittade på en himla massa skoj och jag ska försöka skriva ett inlägg om det och visa er bilder från resan, vet att många är nyfikna. Men om två timmar ska jag och Hanna åka till Valley of Peace i två nätter så ni får inlägget i helgen. Men himla mysigt har jag haft det! 

 

Hej!

Vill lite snabbt uppdatera om att JA jag har det bra med mina fina bröder här. Det är något speciellt med att få gå runt och visa upp mitt Belize för några som står mig så nära i Sverige. I onsdags vandrade vi omkring på Belize gator och hängde lite vid fyren - en av stadens vackraste platser. Sen följde de med mig på cellgrupp. I dag utforskade de Belize på egen hand och sökte upp en pool medan jag var iväg på vår nya praktik på en high school. Praktiken känns väldigt spännande och utmanande. Vi kommer att jobba med high schooltjejer som kan ha vissa problem och svårigheter, personliga eller i familjen, som de behöver prata om och reda ut. Vi kommer alltså hjälpa till med sådant som man i Sverige behöver utbildning för. Det känns långt borta, men oh vad vi kommer att växa på det!

 

I morgon bitti sitter jag på en buss mot Guatemala tillsammans med mina bröder. Vi ska besöka mayaruinerna i Tikal och stanna en natt på ön Flores innan vi återvänder på lördag. Kuul! :)

 

Jag har haft en mycket bra helg. I går under vår lediga dag gick vi in på en Street Art-festival tillsammans med Thais. Centralgatan i Downtown hade gjorts om till en gata full av matförsäljning, tatueringssalonger, musik och så konst förstås. Där minglade vi omkring och njöt av stämningen under en sol som för varje dag blir varmare.

 

Efter det fortsatte vi till kyrkan för att gå på Youth Assembly. Pastora hade ordnat med en specialkväll för ungdomarna där alla fick fylla i enkäter med hur de mådde andligt, psykiskt, relations-/familjemässigt och fysiskt. Så himla fin grej att de utvärderar hur kyrkans ungdomar mår för att se om det finns något de kan göra för dem. Sedan fick vi kyrkfika (typ första gången sen vi kom hit) innan det var dags för ännu en enkät där ungdomarna fick fylla i sin åsikt angående förändringar i ungdomsgudstjänsterna. Det är så bra att ungdomarna får komma med sina åsikter eftersom det är de som måste tro på konceptet för att det ska ge resultat. Jag kan ju säga att det var med stolta steg som jag sen lämnade in den första utvärderingslappen som bestod av två A4 spanska. 

 

Jag fortsatte med att ha en dunderdag i dag, men jag får ta den en annan dag.

 

PS PS PS
PÅ TISDAG KOMMER MINA BRÖDER OCH DET SKA BLI SÅ HIMLA ROLIGT!!!
(ville liksom bara säga det. DS.)

Så sitter jag här, med 3 månader kvar i det som blivit ett nytt liv i en ny kultur. Samtidigt som jag är så glad att tiden går fort och jag snart får träffa underbar familj och vänner kan jag inte greppa att jag om mindre än 90 dagar ska åka härifrån, kanske för alltid. Jag har fått lära känna så många kärleksfulla och generösa människor som verkligen gett mig perspektiv på livet. Hur kan jag lämna de som utan att tveka har dragit oss in i deras familjs gemenskap? Det har varit väldigt uppbyggande att få komma till en annan miljö, bort från distraktioner i Sverige. Det jag fått ut i min relation med Gud har varit värt allt. Jag lämnade Sverige med kaos inombords och den trygghet och ordning som kommit på insidan av den här resan... Så tacksam!

 

Tiden går så fort. Nyss var det 100 dagar kvar och nu har det redan minskat 10 %. Jag är lite rädd att komma hem. Hur håller jag kvar allt jag har fått vara med om? Hur för jag med de förändringar som förvandlat mig, in i en kultur som känns så avlägsen denna på vissa områden? När jag åkte hit till Belize var jag förberedd på en kulturkrock. När jag kommer hem tänker jag bara att jag ska hem. Att tackla den kulturkrocken kommer bli väldigt intressant. Men jag är så glad att Gud är med i allt, och det är något jag verkligen fått fördjupat under de här månaderna.

De kom och de gick. Tiden tillsammans med Nicaraguateamet har nu tagit slut och de är mitt uppe i sin långa bussresa hemåt (jag är inte avundsjuk!). Vi har haft en fantastisk vecka tillsammans på ön San Pedro, som ligger 1.5 timme utanför Belize City. Där var vi tillsammans med svenskarna David Johansson (föreståndare för Testa Mission) som undervisade om församling och församlingsplantering, Jan-Åke Alvarsson (professor i kulturantropologi) som undervisade om svensk kultur och historia och Anna-Sara Bergwall (missionär i Nicaragua) som var ett mycket bra sällskap och som vi även bollade frågor/diskuterade tillsammans med.

 

På förmiddagen och eftermiddagen hade vi lektioner, men fina som de är hade de lagt in en tre timmars siesta varje dag så det fanns gott om tid för att njuta av havet, stränderna och ölivet. Vi hann även med en snorkeltur, med storslaget undervattensliv. Jag är så tacksam för denna vecka! Det var ett underbart avbrott i vardagen och det var så värdefullt att få vara mer med Nicaraguateamet och tillsammans få lyssna till intressant undervisning (på svenska!). Nu är det tillbaka till vardagen - en vardag med mer praktik. Och det känns bra!

 

Nu blir det ändå väldigt många semesterbilder, för jag tänker aldrig på att ta bild vi undervisningspass mm:

Hej! 

I går kom Nicaraguateamet och i morgon ska vi åka ut till en karibisk ö som heter San Pedro. Där ska vi ha kursvecka tillsammans med några svenska lärare. Hur skönt?!

Därför tänkte jag uppdatera lite snabbt om den senaste veckan så att ni inte tror att jag helt gått och gömt mig. Förra veckan gick otroligt snabbt, med grejer som hände hela tiden. Det var första veckan efter fastan så vi firade det på cellgrupper med mera. Vi hade en treveckorsfasta i kyrkan i januari. Då fick vi äta ett mål mat per dag och i övrigt dricka vatten. Det var en otroligt nyttig upplevelse som gav mig mycket, framför allt tycker jag att jag fick ta emot saker från Gud och möta honom på olika sätt, vilket var väldigt värdefullt. Syftet med fastan var "Andlig ledning för år 2014" och det känner jag att jag har fått, så det var minsann lyckat. Alla borde prova fasta! Det kändes som helt rätt fokus på början av året.

God morgon på er i Sverige. Det är snart läggdags för mig, men jag försöker ta ikapp lite bloggning. I lördags blev vi medbjudna att gå med i en bönevandring som en cellgrupp anordnade. Cellgruppen skulle ut och gå på gatan i det område där de har sin cellgrupp och be för gatan, husen vi passerade och människorna i dem. Detta för att vi tror att Gud kan komma med mer av sin frid, kärlek och beskydd för människorna som bor där. Så vi gick på gatorna och bad, sen fick vi be personligen för 5-10 stycken som vi träffade vid deras hus. Det var så spännande att se att människor var så mycket mer öppna här än i Sverige. Här verkade de flesta hellre vilja erkänna att de var kristna än att de inte var det, vilket jag upplever är en stor skillnad mot Sverige.

Dessutom var alla positiva mot att vi gick och bad och vi fick be för flera stycken. Det gemensamma böneämnet? Familjen. Familjen är verkligen det centrala här, vilket gör det naturligt att alla vill ha hjälp med bön för familjen och barnen. Det är så fint. Om de inte har egna behov ser de direkt till familjens behov i stället för att tacka nej till förbön. Flera människor blev berörda och det kändes bra att få välsigna den stad jag bor i. Jag tror inte det var sista gången jag gick på bönevandring. Belize City är en stad med mycket våld och det behövs mer bön i landet för att få stopp på det. Dessutom kändes det som en himla bra slutspurt för fastan som tog slut på söndagen (mer om det i nästa inlägg).

 

Fredag den 24:e januari 2014... En dag vi alla fått inpräntad i huvudet, förbjudna att glömma. Och klart vi inte kunde det! Det var ju vår kära teamkompis födelsedag. ♥ Erika gick från 22 till 23 och vi var inte sena att fira! Klockan 7.30 väckte jag, Hanna och Elin henne med skönsång, ballonger och paket. Därefter gick vi till bön i kyrkan innan vi fortsatte till partyt som vår handledare aka Belizemamma styrde upp. Tillsammans med Barahonafamiljen som vi också umgås mycket med kalasade vi på ris, köttgryta, bönor och plantain. Sen gick vi raskt vidare till tårtan, som var en coldcake. Alltså coldcake, vet inte om någon av er smakat det men den är så god att man kan tro att den är direkt nedstigen från himlen! Mmh! Det är nästan värt ett besök till Belize bara för den... 

 

När magen fått vila sig lite åkte vi vidare till ett hotell där vi bowlade (jag vann! jag vann!). Gud var på vår sida, för det dök aldrig upp någon kassörska så vaktmästaren sa att vi kunde gå = gratis match. Vi var inte sena att tacka ja till det förslaget som ni kan förstå. I stället styrde vi stegen mot ett café där kaffedrickarna fick stilla sitt kaffesug innan hemfärden. Kvällen avslutades med att vi tjejer bad för Erika och försökte känna in Guds tilltal för hennes kommande år. Så himla värd stund och alltid lika fint att bara få sitta ned och be tillsammans. Vilken frid det ger ♥

 

 

Okej, det finns kvinnor och så finns det superkvinnor. I dag har jag gått i spåren av en superkvinna. Hon heter Julie och ansvarar för något som kallas Kid's club - ett ställe centralt i Belize dit barn mellan 6-15 år kan komma varje eftermiddag efter skolan för att få hjälp med läxorna och för att få sig en liten matbit. Alternativet för många av barnen är att hänga runt på gatorna och vissa har inte ens daglig tillgång till mat hemma. Att då denna Julie tar sig an det här arbetet med 30-40 barn varje dag har fascinerat mig, Elin och Hanna och vi har bestämt att vi vill vara med och hjälpa till där en eftermiddag i veckan när vi har ledig tid.

Så kom då denna tisdag när vi återigen skulle borda klubben och göra vad än som behövde göras. Först satt jag och Elin i frid och fröjd och hjälpte barn att träna på läxorna och förhöra dem. "Kul, tänkte vi, att verkligen få vara till nytta!" Knappt hade vi hunnit tänka tanken förrän Julie behövde lämna stället och prata med några kvinnor. Hon bad oss ge barnen mat och det var ungefär då som kaoset utbröt. Vi skulle servera spagetti och köttfärssås till ca 40 barn, utan att ha en aning om hur mycket vi kunde lägga upp på varje tallrik för att det skulle räcka. Samtidigt med det trängdes alla barn vid spisen för att inte gå miste om någon mat. Vissa kom tillbaka efter första portionen, trängde sig före och sa att de inte fått något och de tryckte undan de kortare, mer tystlåtna barnen. Det var en ljudnivå utöver det vanliga och timmen som följde kan på alla sätt beskrivas med 100 % kaos.

Vi lyckades dock slutföra uppgiften och när Julie fortfarande inte kommit tillbaka efter att stället skulle ha stängt för en halvtimme sen tog vi även på oss uppgiften att få alla barn att lämna datorerna och stället. Den lättnad som sköljde över en när porten äntligen drogs igen kan liknas vid eufori. Samtidigt slås jag bara av hur fantastiskt det är med eldsjälar som Julie som frivilligt utsätter sig själv för detta varje dag och tar ur egen kassa för att kunna ge, om en så lite mat, till varje barn som är där. Trots att benen nu värker och huvudet uppskattar lugnet som aldrig förr känner jag hur meningsfullt det är att vara där och få bidra med det vi kan. Det känner jag att jag växer mycket på. Be gärna för det arbete som där utförs! 

 

Det har blivit dags för del 2 av ett av mitt livs fetaste jullov. Måndag morgon 30:e december vaknade vi upp till en helt ovanlig dag... Dags för vulkanpulka! Vi hoppade i bilen osäkra på om vi någonsin skulle komma tillbaka och styrde kursen mot León. Där åkte vi med två guider till vulkanen Cerro Negro. Det tog 50 minuter att bestiga den med brädan på ryggen och på tok för lite vatten. Det var en kamp väl värd mödan. Vilken OTROLIG utsikt vi fick se. Guds storhet i naturen fortsätter att förundra mig. Efter alla obligatoriska turistbilder satte vi på oss de gröna skyddsoverallerna (i storlek XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXL), vi fick instruktioner för hur man åker pulka nedför en vulkan och sen förväntades vi bara köra. Nervositeten slog till, men det var ju lite sent att ändra sig då... Det var bara att sätta ned rumpan på en minimal bräda, som (till instruktörens stolthet) nyss blivit uppgraderad för att gå ännu snabbare. Lyckan som då uppstod.................... Det var en galen färd, med fantastisk utsikt som dock förstärktes av att bilarna/människorna i slutet av vulkanen var miniminiyttepyttesmå. Så långt det var! Men efter en grusig, smutsig färd kom jag slutligen ner och första tanken var: IGEN! Det var såå kul. Får du någonsin chansen - tveka inte! Efter det åkte vi tillbaka. Guiden hade varnat för att vi skulle hitta spår från vulkanen på de mest otänkbara platserna av vår kropp, men det var inte förrän jag råkade svälja en sten (utan att veta att den fanns i min mun) som jag insåg att han faktiskt hade rätt. Smutsiga och grusiga for vi sedan till en restaurang vid havet.

 

Jag fick en julklapp från min kusin skickad från Sverige och sen den kom i min hand har jag sträckläst den i två omgångar. Boken "I kroppen min", skriven av Kristian Gidlund som i höstas gick bort i cancer. De 329 sidorna skildrar hans inre kamp och tankar under tiden som cancern härjade i hans kropp. Det var en ärlig skildring som verkligen berörde. Att läsa om hans framtidsdrömmar och hoppfullhet när jag vet hur boken slutar kändes riktigt tungt. Det är en bok som alla borde läsa. Samtidigt som jag fick en större insikt i hur sjukdomen påverkar en människa förstod jag så mycket djupare allvaret med livet. Vi måste leva. Vi kan inte ta livet för givet och låta det passera medan vi springer på och glömmer bort att leva. Vi behöver mer av livets viktiga, och mindre av det oviktiga. Vi är skyldiga att ta tillvara på det liv vi har fått, innan vi upptäcker att vi står vid dess slut. Vi måste komma ihåg att drömma, att uppfylla våra drömmar. Vi måste förlåta varandra. Älska varandra.  

Och jag önskar innerligt att alla kunde stanna upp och förstå att Gud älskar varje människa så högt!

 

Internet har hunnit med en liten strejk den senaste veckan, men nu är det dags att uppdatera er om lovet i Nicaragua. Jag delar upp det i två delar för att få med allt :)

 

Dagen efter bröllopet, kl. 6 på morgonen rusade vi över vägen för att hinna med en buss som precis passerade. Därmed var en 46 timmars lång bussresa igång... Det var byte efter byte längs vägen och allt flöt på..tills vi kom till en stad i Guatemala. Vi satt på en kvällsbuss som skulle ta oss till Guatemala City där vår sista buss mot Nicaragua väntade. Busschauffören körde som en GALNING och jag fruktade många gånger mitt liv. När jag slutligen lyckades slumra till efter att mina nerver blivit något lugnade brakar bussen till och ett stort rökmoln tar form på vänster sida. "Nu händer det!", tänkte jag. "Nu exploderar bussen!!". Så var (som ni förstår) dock inte fallet. Det var något annat fel som gjorde att vi blev ståendes mitt i natten på Guatemalas landsbygd i 1,5 timmar innan problemet var """fixat""". Vi hackade vidare och hann till slut med den sista bussen som det visserligen inte var några problem med, men som blev fyra timmar sen på grund av trafikkaos. Kl 5 julaftonsmorgon stängde jag ögonlocken äntligen framme i Nicaragua. 

 

När jag åter slog upp ögonen var det alltså julaftons morgon och vi fick äntligen krama om Nicaraguateamet ordentligt! Dagen började med nybakat bröd (Fina Julia och Andrea ♥), släktskype och häng. Efter lunchen kom vi fram till paketutdelningen där jag axlade rollen som tomte. Vi tog oss sedan an det traditionsenliga julgodiset - pepparkaksdag och kola medan vi spelade spel tillsammans före julmiddagen. Julafton avslutades på bästa sätt: med julevangeliet och fyrverkerier som brakade lös på himlen vid tolvslaget.

 

 

Okej, det är dags att släppa bomben...

Till er som undrat vad jag egentligen skulle till Belize och göra i nio månader:

Okej, jag har skjutit upp detta ögonblick, men nu är det inte rätt att vänta längre. Jag har SÅ mycket att blogga om. Jag är nyligen hemkommen från ett fantastiskt, galet jullov i Nicaragua men vi börjar med bröllopet som vi gick på innan vi åkte...

 

I lördags för 2,5 veckor sedan var alla ungdomar i kyrkan bjudna på bröllop, något vi taggad hela hösten. Paret som gifte sig kände vi inte så väl, förutom Mikael och Mattias som har umgåtts en del med brudgummen. Trots detta hade paret uppmärksammat att jag hade en systemkamera och jag blev därför tillfrågad att bli fotograf på bröllopet, något jag är väldigt tacksam för eftersom det gav mig många bilder att visa här! 

 

Bröllopet var ett "första klassens"bröllop. Det innebär att det var två "nya" som skulle gifta sig = de har inte bott sambo innan. Därför fick de vigas i kyrksalen (andra klassens bröllop är på nedervåningen i kyrkan). Vigseln inleddes med bön och lovsång, vilket jag tyckte kändes så rätt. Så fint att få börja livet med sin livs kärlek genom att få prisa den Gud som fört dem tillsammans! Sedan flöt det på helt enligt deras traditioner, men jag tror att det lättaste sättet är att visa er via bilder:

 

Här kommer en liten julhälsning från oss i team Belize: 

 

I lördags var det premiär för oss att gå på barnkalas. Prick klockan 15 gick jag, Elin och Hanna runt hörnet för att besöka lilltjejen som vi inte ens kände. Det var hennes farmor som bjudit in oss och farmodern tycker jag mycket bra om så det är klart att vi var på plats! När vi alltså kom dit på avsatt tid var vi först. Vi har väldigt svårt att lära oss latinotiden eftersom det i vissa sammanhang inte alls är accepterat att komma sent, medan det vid andra tillfällen blir som i lördags när de sista droppade in två timmar senare till barnkalaset. 

På kalaset bjöds det på en himla massa mat och mellan det blev vi uppassade av pappan som hela tiden såg till att vi hade det bra och trivdes. Han serverade oss olika saker som han ville att vi skulle smaka på. "Jag skulle vilja att ni smakar på det här kaffet, om ni inte är allergiska förstås?" Nej, allergisk är jag ju inte så det var bara att räkna till tre och klunka i sig allt på en gång. Usch för kaffe...

Efter några timmar var det dags för födelsedagsbarnet att slå sönder piñatan. Det är en figur som innehåller godis. Traditionen är att slå sönder den på kalas och festligheter med hjälp av en pinne. Alla barn fick prova att slå sönder, men när det inte lyckades slet de bara itu den och kastade sig in i kampen på det bästa godiset. Barnkalas 1 alltså avklarat. Nästa gång kommer vi lite senare och förbereder oss med att till exempel veta vad barnet heter som vi ska gratta ;)

Nu hörs vi igen!
Jag är nyligen hemkommen från min praktik i Valley of Peace. Den började i torsdagsmorse med att vi trängde ihop oss i bilen med ett missionärspar här för att åka ut till Valley och hålla i julfest. Missionärerna jobbar för Assemblies of God (typ som pingströrelsen i Sverige) och vissa av de medlemmarna har valt att sponsra ett barn i Valley för att det ska kunna gå i skolan. Nu var det alltså dags för den årliga julfesten för dessa sponsrade barn. Efter en regnig, lerig och skumpig färd kom vi fram och började direkt att förbereda. Det var dekorationer, julklappssortering och matförberedelser. Varje barn fick juice och en tallrik med en hotdog, en chipspåse, ett kakpaket och såklart en julklapp! 

 

Det var så roligt att få vara på plats och verkligen få tjäna och se glädjen i barnen. Vissa av barnen sparade till och med paketet för att kunna öppna det tillsammans med familjen på julafton eftersom de kanske inte får några fler julklappar. Vi fick verkligen känna att vi gjorde något som betydde något!

 

Efter julfesten åkte Elin och Erika hem och vi andra stannade kvar för att dagen efter vara med i skolan på barnens julavslutning. På julavslutningen samlades först alla klasser och uppträdde inför varandra med musik, rörelser och uppläsning av bibelord. Sen fortsatte det tillsammans i klassrummen med lekar och mat. Det är så roligt att vara med barnen och prata och busa. Och de är ju så gulliga att hjärtat smälter när de ställer upp sig för framträdande!