God morgon på er i Sverige. Det är snart läggdags för mig, men jag försöker ta ikapp lite bloggning. I lördags blev vi medbjudna att gå med i en bönevandring som en cellgrupp anordnade. Cellgruppen skulle ut och gå på gatan i det område där de har sin cellgrupp och be för gatan, husen vi passerade och människorna i dem. Detta för att vi tror att Gud kan komma med mer av sin frid, kärlek och beskydd för människorna som bor där. Så vi gick på gatorna och bad, sen fick vi be personligen för 5-10 stycken som vi träffade vid deras hus. Det var så spännande att se att människor var så mycket mer öppna här än i Sverige. Här verkade de flesta hellre vilja erkänna att de var kristna än att de inte var det, vilket jag upplever är en stor skillnad mot Sverige.

Dessutom var alla positiva mot att vi gick och bad och vi fick be för flera stycken. Det gemensamma böneämnet? Familjen. Familjen är verkligen det centrala här, vilket gör det naturligt att alla vill ha hjälp med bön för familjen och barnen. Det är så fint. Om de inte har egna behov ser de direkt till familjens behov i stället för att tacka nej till förbön. Flera människor blev berörda och det kändes bra att få välsigna den stad jag bor i. Jag tror inte det var sista gången jag gick på bönevandring. Belize City är en stad med mycket våld och det behövs mer bön i landet för att få stopp på det. Dessutom kändes det som en himla bra slutspurt för fastan som tog slut på söndagen (mer om det i nästa inlägg).

 

Fredag den 24:e januari 2014... En dag vi alla fått inpräntad i huvudet, förbjudna att glömma. Och klart vi inte kunde det! Det var ju vår kära teamkompis födelsedag. ♥ Erika gick från 22 till 23 och vi var inte sena att fira! Klockan 7.30 väckte jag, Hanna och Elin henne med skönsång, ballonger och paket. Därefter gick vi till bön i kyrkan innan vi fortsatte till partyt som vår handledare aka Belizemamma styrde upp. Tillsammans med Barahonafamiljen som vi också umgås mycket med kalasade vi på ris, köttgryta, bönor och plantain. Sen gick vi raskt vidare till tårtan, som var en coldcake. Alltså coldcake, vet inte om någon av er smakat det men den är så god att man kan tro att den är direkt nedstigen från himlen! Mmh! Det är nästan värt ett besök till Belize bara för den... 

 

När magen fått vila sig lite åkte vi vidare till ett hotell där vi bowlade (jag vann! jag vann!). Gud var på vår sida, för det dök aldrig upp någon kassörska så vaktmästaren sa att vi kunde gå = gratis match. Vi var inte sena att tacka ja till det förslaget som ni kan förstå. I stället styrde vi stegen mot ett café där kaffedrickarna fick stilla sitt kaffesug innan hemfärden. Kvällen avslutades med att vi tjejer bad för Erika och försökte känna in Guds tilltal för hennes kommande år. Så himla värd stund och alltid lika fint att bara få sitta ned och be tillsammans. Vilken frid det ger ♥

 

 

Okej, det finns kvinnor och så finns det superkvinnor. I dag har jag gått i spåren av en superkvinna. Hon heter Julie och ansvarar för något som kallas Kid's club - ett ställe centralt i Belize dit barn mellan 6-15 år kan komma varje eftermiddag efter skolan för att få hjälp med läxorna och för att få sig en liten matbit. Alternativet för många av barnen är att hänga runt på gatorna och vissa har inte ens daglig tillgång till mat hemma. Att då denna Julie tar sig an det här arbetet med 30-40 barn varje dag har fascinerat mig, Elin och Hanna och vi har bestämt att vi vill vara med och hjälpa till där en eftermiddag i veckan när vi har ledig tid.

Så kom då denna tisdag när vi återigen skulle borda klubben och göra vad än som behövde göras. Först satt jag och Elin i frid och fröjd och hjälpte barn att träna på läxorna och förhöra dem. "Kul, tänkte vi, att verkligen få vara till nytta!" Knappt hade vi hunnit tänka tanken förrän Julie behövde lämna stället och prata med några kvinnor. Hon bad oss ge barnen mat och det var ungefär då som kaoset utbröt. Vi skulle servera spagetti och köttfärssås till ca 40 barn, utan att ha en aning om hur mycket vi kunde lägga upp på varje tallrik för att det skulle räcka. Samtidigt med det trängdes alla barn vid spisen för att inte gå miste om någon mat. Vissa kom tillbaka efter första portionen, trängde sig före och sa att de inte fått något och de tryckte undan de kortare, mer tystlåtna barnen. Det var en ljudnivå utöver det vanliga och timmen som följde kan på alla sätt beskrivas med 100 % kaos.

Vi lyckades dock slutföra uppgiften och när Julie fortfarande inte kommit tillbaka efter att stället skulle ha stängt för en halvtimme sen tog vi även på oss uppgiften att få alla barn att lämna datorerna och stället. Den lättnad som sköljde över en när porten äntligen drogs igen kan liknas vid eufori. Samtidigt slås jag bara av hur fantastiskt det är med eldsjälar som Julie som frivilligt utsätter sig själv för detta varje dag och tar ur egen kassa för att kunna ge, om en så lite mat, till varje barn som är där. Trots att benen nu värker och huvudet uppskattar lugnet som aldrig förr känner jag hur meningsfullt det är att vara där och få bidra med det vi kan. Det känner jag att jag växer mycket på. Be gärna för det arbete som där utförs! 

 

Det har blivit dags för del 2 av ett av mitt livs fetaste jullov. Måndag morgon 30:e december vaknade vi upp till en helt ovanlig dag... Dags för vulkanpulka! Vi hoppade i bilen osäkra på om vi någonsin skulle komma tillbaka och styrde kursen mot León. Där åkte vi med två guider till vulkanen Cerro Negro. Det tog 50 minuter att bestiga den med brädan på ryggen och på tok för lite vatten. Det var en kamp väl värd mödan. Vilken OTROLIG utsikt vi fick se. Guds storhet i naturen fortsätter att förundra mig. Efter alla obligatoriska turistbilder satte vi på oss de gröna skyddsoverallerna (i storlek XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXL), vi fick instruktioner för hur man åker pulka nedför en vulkan och sen förväntades vi bara köra. Nervositeten slog till, men det var ju lite sent att ändra sig då... Det var bara att sätta ned rumpan på en minimal bräda, som (till instruktörens stolthet) nyss blivit uppgraderad för att gå ännu snabbare. Lyckan som då uppstod.................... Det var en galen färd, med fantastisk utsikt som dock förstärktes av att bilarna/människorna i slutet av vulkanen var miniminiyttepyttesmå. Så långt det var! Men efter en grusig, smutsig färd kom jag slutligen ner och första tanken var: IGEN! Det var såå kul. Får du någonsin chansen - tveka inte! Efter det åkte vi tillbaka. Guiden hade varnat för att vi skulle hitta spår från vulkanen på de mest otänkbara platserna av vår kropp, men det var inte förrän jag råkade svälja en sten (utan att veta att den fanns i min mun) som jag insåg att han faktiskt hade rätt. Smutsiga och grusiga for vi sedan till en restaurang vid havet.

 

Jag fick en julklapp från min kusin skickad från Sverige och sen den kom i min hand har jag sträckläst den i två omgångar. Boken "I kroppen min", skriven av Kristian Gidlund som i höstas gick bort i cancer. De 329 sidorna skildrar hans inre kamp och tankar under tiden som cancern härjade i hans kropp. Det var en ärlig skildring som verkligen berörde. Att läsa om hans framtidsdrömmar och hoppfullhet när jag vet hur boken slutar kändes riktigt tungt. Det är en bok som alla borde läsa. Samtidigt som jag fick en större insikt i hur sjukdomen påverkar en människa förstod jag så mycket djupare allvaret med livet. Vi måste leva. Vi kan inte ta livet för givet och låta det passera medan vi springer på och glömmer bort att leva. Vi behöver mer av livets viktiga, och mindre av det oviktiga. Vi är skyldiga att ta tillvara på det liv vi har fått, innan vi upptäcker att vi står vid dess slut. Vi måste komma ihåg att drömma, att uppfylla våra drömmar. Vi måste förlåta varandra. Älska varandra.  

Och jag önskar innerligt att alla kunde stanna upp och förstå att Gud älskar varje människa så högt!

 

Internet har hunnit med en liten strejk den senaste veckan, men nu är det dags att uppdatera er om lovet i Nicaragua. Jag delar upp det i två delar för att få med allt :)

 

Dagen efter bröllopet, kl. 6 på morgonen rusade vi över vägen för att hinna med en buss som precis passerade. Därmed var en 46 timmars lång bussresa igång... Det var byte efter byte längs vägen och allt flöt på..tills vi kom till en stad i Guatemala. Vi satt på en kvällsbuss som skulle ta oss till Guatemala City där vår sista buss mot Nicaragua väntade. Busschauffören körde som en GALNING och jag fruktade många gånger mitt liv. När jag slutligen lyckades slumra till efter att mina nerver blivit något lugnade brakar bussen till och ett stort rökmoln tar form på vänster sida. "Nu händer det!", tänkte jag. "Nu exploderar bussen!!". Så var (som ni förstår) dock inte fallet. Det var något annat fel som gjorde att vi blev ståendes mitt i natten på Guatemalas landsbygd i 1,5 timmar innan problemet var """fixat""". Vi hackade vidare och hann till slut med den sista bussen som det visserligen inte var några problem med, men som blev fyra timmar sen på grund av trafikkaos. Kl 5 julaftonsmorgon stängde jag ögonlocken äntligen framme i Nicaragua. 

 

När jag åter slog upp ögonen var det alltså julaftons morgon och vi fick äntligen krama om Nicaraguateamet ordentligt! Dagen började med nybakat bröd (Fina Julia och Andrea ♥), släktskype och häng. Efter lunchen kom vi fram till paketutdelningen där jag axlade rollen som tomte. Vi tog oss sedan an det traditionsenliga julgodiset - pepparkaksdag och kola medan vi spelade spel tillsammans före julmiddagen. Julafton avslutades på bästa sätt: med julevangeliet och fyrverkerier som brakade lös på himlen vid tolvslaget.

 

 

Okej, det är dags att släppa bomben...

Till er som undrat vad jag egentligen skulle till Belize och göra i nio månader:

Okej, jag har skjutit upp detta ögonblick, men nu är det inte rätt att vänta längre. Jag har SÅ mycket att blogga om. Jag är nyligen hemkommen från ett fantastiskt, galet jullov i Nicaragua men vi börjar med bröllopet som vi gick på innan vi åkte...

 

I lördags för 2,5 veckor sedan var alla ungdomar i kyrkan bjudna på bröllop, något vi taggad hela hösten. Paret som gifte sig kände vi inte så väl, förutom Mikael och Mattias som har umgåtts en del med brudgummen. Trots detta hade paret uppmärksammat att jag hade en systemkamera och jag blev därför tillfrågad att bli fotograf på bröllopet, något jag är väldigt tacksam för eftersom det gav mig många bilder att visa här! 

 

Bröllopet var ett "första klassens"bröllop. Det innebär att det var två "nya" som skulle gifta sig = de har inte bott sambo innan. Därför fick de vigas i kyrksalen (andra klassens bröllop är på nedervåningen i kyrkan). Vigseln inleddes med bön och lovsång, vilket jag tyckte kändes så rätt. Så fint att få börja livet med sin livs kärlek genom att få prisa den Gud som fört dem tillsammans! Sedan flöt det på helt enligt deras traditioner, men jag tror att det lättaste sättet är att visa er via bilder: